|
Ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
lördag 12 juli 1969:
 EN LAMCO-SVENSK
Han mötte oss i vestibulen i hotel Ducor,
Monrovias motsvarighet till Göteborgs Park Avenue eller
Opalen, ett sju-åtta-våningskomplex som fungerar
som ett luftkonditionerat terrarium för ömtåliga
människokryp på tillfälligt besök från
länder med tempererat klimat. Var gång någon
gick i entrédörren kilade det in en brännhet
fuktig pust som slickade oss begärligt. Den stora friluftsbastun
väntade.
Han var en man i 30-årsåldern
- Dick Johansson från Skellefteå, fil mag i Uppsala,
med huvudinriktningen åt det botaniska. Man kan, om man
så vill, se honom som en sentida linnélärjunge,
en kollega av årgång 1969 till Anders Sparrman Carl
Peter Thunberg och andra i skaran som utgjorde första generationens
lärjungar.
De for för det mesta ut som unga skeppspräster
på Ostindiska kompaniets fartyg. Dick Johansson har farit
ut i världen under Lamcos bolagsflagga.
Lärare
Sedan 1964 är han lärare biologi,
kemi och geografi i den internationella skola företaget
byggt upp efter svenskt grundskolemönster uppe i Yekepa,
det afrikanska Kiruna som har berget Nimba som Kirunavaaras motsvarighet.
Dit upp skulle vi nu fara i en minibuss och
med Dick Johansson som ciceron. Framför oss låg en
sträcka på ett trettiotal dryga svenska mil. Man kan
kvista ner till Buchanan ett stycke sydost om huvudstaden och
från detta liberianska Narvik susa upp till Yekepa på
den järnväg Lamco låtit bygga för malmtransporterna.
Men vill man uppleva landet ska man ta sig
upp per buss eller bil. Det är förmodligen nyttigt
för sinnet att komma till gruvsamhället den vägen.
Man ser livet i byarna man passerar, man möter folket i
städerna man gör anhalt i. Man ser husen och hyddorna
den enkle liberianen bor i och mötet med miljön i Yekepas
utkant blir inte någon chockerande upplevelse.
Orkidéer
Ett par ord till som presentation av vår
ciceron. Denne har alltså huvudintresset inriktat på
växterna. Han har avverkat en trebetygsuppsats om ormbunkarna
- som här uppvisar en speciellt stor artrikedom. Men just
ny sysslar han främst med studiet av orkidéerna,
den största växtfamiljen i världen med mer än
20.000 arter.
I denna intressanta snårskog banar sig
den svenske botanikern fram med sann upptäckariver och forskningarna
avkastar väl så småningom en doktorsavhandling
I den lilla trädgården bakom ungkarlslyan
i Yekepa har han en egen orkidéodling med sin gardenboy
som intresserad lärjunge.
Skola på dagen
Han har, som alla de andra, också en
houseboy. Gardenboyen går i skola på dagen och genom
extrajobbet får han chans att försörja sig samtidigt
som han erhåller utbildning.
Vi gjorde en djupandning och lämnade
hotellets milda klimat bakom oss. Dick Johansson tog plats med
ryggen vänd åt föraren, på guiders vanliga
vis. Han sa: - Det är bra för så hinner man inte
bli rådd om nåt händer!
Att det händer saker och ting på
Liberias vägar behövs det ingen statistik för
att slå fast. Man passerar genom ett landskap där
bilvraken tycks ha blivit ett med naturformationerna. Man kör
fort och skickligt i Liberia. I varje buss- och taxiförare
bor det ett safarirallylöfte.
Vägen upp från huvudstaden åt
Yekepa till är asfalterad och fin den första biten
- på den finns det t o m mittmarkering. Så tar asfalten
plötsligt slut men i gengäld är vägen långa
sträckor bred som landningsbanan på ett flygfält.
Och slät och fin de gånger vägskraporna hunnit
dra fram. Men dessemellan har tropikregnen härjat.
Kratrar
Den röda vägbanan var nu efter nattens
våldsamma skyfall fylld av kratrar, genomkorsad av djupa
diken - mest lik en nyplöjd åker. Så fordonen
kryssade fram (i 90), än mitt på, än på
högra, än på vänstra sidan. Och kareten
rullade och stampade som en båt i storm, den knäade
och dunsade och satte sig på hasorna och ibland kändes
det som om den kasade fram på tvären.
Föraren lutade vänstra armbågen
mot fönsterkarmen och lät huvudet vila mot handen.
Med högra handen, ibland bara med ett par fingrar manövrerade
han ratten med något av pianovirtuosens elegans.
Själv satt man med huvudskålen
bollande mot taket. Man upplevde en bit vardags-Liberia
Det fick bli en kompletterande pratstund med
Dick efteråt hemma i hans tjänstebostad i Yekepa.
Jag tog upp det här med bushskolor.
Läser man Busk Rut Jonssons bok Tack
vare Lamco - och det gör man förstås, för
att få igång lite prat som det slår gnistor
om - blir man nyfiken på fenomenet bushskolor. Precis som
författarinnan:
Hemligheter
Will (så hette hennes houseboy) har
gått i bushskola och lärt sig gamla seder och bruk
sånger och danser och läsa sitt stamspråk. Han
har också varit med om "hemligheter" som han
inte vill tala om for mig.
- Femti cent Willi - om du talar om det för
mig! Du vet hur nyfiken jag är på allting.
-No miss. Kanske för bossman, men inte
för en kvinna. Svårt att förklara.
Sa långt Busk Rut Jonsson. Dick Johansson
har alltså varit här nere i fem år nu, han har
varit ute i byarna, han har pratat med folk, han har fått
vänner bland dem, han har fått deras förtroende.
Och man Iyfte en liten, liten flik på den täta slöja
som skärmar av liberianens bushskola för omvärlden.
Han har kunnat operera med sin l6 mm:s filmkamera.
Nu är han som bäst i färd med
att ställa samman en dokumentärsak som kanske kompletteras
med bildsviter från detta för oss så okända
land Liberia. Det är mycket möjligt att det färdiga
verket erbjuds svensk TV. Då får svenska folket helt
säkert en värdefull lektion i det ämne som heter:
Att söka förstå det som är oss främmande,
att lägga den egna måttstocken åt sidan och
mäta med de andras.
- Tidigare gick den unge liberianen i bushskola
i minst tre år. Nu får institutionen verka bara den
del av året då de moderna skolorna har ferier, alltså
under torrperioden från slutet av december
- Givetvis skulle regeringen väl helst
ha sett att den gamla traditionen med dess direkta anknytning
till stamkulturen, till bygemenskapen hade kunnat brytas helt.
-President Tubman har ju hela tiden systematiskt
sökt inpränta hos folket att man är just ett enda
folk, inte ett antal stammar med olikheter sinsemellan, olikheter
som skapar gränser. Men han är en erfaren och klok
man, han vet att man får gå fram med lämpor
i sådana här saker, att det skulle bli en storm av
ovilja om man gick bryskt till väga, att det kunde bli risk
för nya fejder mellan regeringen i Monrovia och hövdingarna
ute i provinserna.
Praktiskt
-- Hur gammal bushskolan är som institution
vet man inte - kanske har den existerat tusentals år, sade
Dick Johansson Den är inriktad på det praktiska livet
i stamtillvaron. Flickorna får lära sig hur man vårdar
hem och barn, de lär sig sy, laga mat, samla in medicinalväxter.
Pojkarna blir invigda i stammens traditioner och de omskärs
enligt gammal sed.
- Man tror att barnen tas in vid 7-8 års
ålder och att de stannar i bushskolan till 12-14.
- Innan de unga återvänder har
de fått en tatuering som visar att de gått i buskskola.
Mönstret varierar med stammen. Ute i byarna håller
man ännu strikt på att man skall ha gått i en
sådan här skola. Den som inte är invigd i dess
hemligheter är död mer eller mindre.
Bushskolan ligger ett gott stycke utanför
byn. Ingången är markerad mycket noga så att
ingen obehörig tar sig dit in av misstag.
Man sätter upp en liten häck av
palmlöv tvärs över stigen som leder till området.
I häcken är en liten rund öppning nära marken.
Genom den öppningen träder barnen in sedan de tagit
farväl av sina föräldrar. Nu lever de unga i en
ny värld, borta från föräldrarna. På
området finns hyddor som används år efter år.
Här är också utrymme för egna odlingar.
Dick berättade:
-Jag har fått se bushdjävlar dansa
på långa styltor, iförda bastkjolar och med
mask för ansiktet. Jag har fått en rad glimtar från
livet på andra sidan häcken. Men jag är inte
så dum att jag tror att jag fått en heI bild av det
livet - det får ingen utomstående någonsin.
Pånyttfödda
- Jag vet att när barnen lämnar
skolan, när de kryper ut genom hålet i häcken
är de pånyttfödda, då kommer de ut ur "society's"
sköte. Då har också var och en fått ett
nytt namn, ett stamnamn. Vårt system med familjenamn tror
jag inte existerar.
Liberianerna är fortfarande mycket stammedvetna,
särskilt ute på landsbygden. Starka band håller
familjen samman. Men i Liberia som i vårt eget land sker
en avfolkning av landsbygden. De unga drar gärna in till
städerna och de större samhällena. Kvar blir de
gamla.
Dick Johansson:
- Om liberianerna tycker att vi som kommer
utifrån tränger oss på? Det är svårt
att säga. Jag tror inte de reflekterar över den saken.
Vi tar inget land av dem och själva är de måna
om att få arbetstillfällen genom oss.
- Vad som rör sig i en liberians huvud,
vad han tycker och tänker innerst inne? Det talar han inte
om för oss! Vi får nöja oss med att tro, förmoda
så och så. Vi lever i två skilda världar.
- Jag åkte omkring med Roland Hjelte,
TV-producenten när han var här häromåret.
Jag såg vartåt han syftade, vad han var ute efter.
Jag tycker inriktningen var lite ensidig, onödigt ensidig
- det finns många aspekter värda att ta fram och ställa
upp mot varandra. Jag vill gärna själv göra en
TV-film om Liberia, en debattfilm på temat u-land. Jag
tycker jag har sett alltför ofta hur fruktansvärt enkla
missuppfattningar kunnat blåsas upp, säger Dick Johansson.
Luth
|
